Hej!
I både fredags och Lördags kväll hade jag praktik eftersom att jag var sjuk hela förra veckan och jag säger bara en sak... Det är sjuuukt segt att ha praktik på en fredags- och lördagskväll!
Inte för att gnälla eller klaga på praktiken eller så, men det var inte alls kul att ha praktik och "jobba gratis" (Nej, jag vet man säger inte så men det känns så...) när jag istället hade kunnat jobba på Tylöhus där jag jobbar extra på helgerna annars och dessutom kunnat få betalt, eller jag kunde t.ex spenderat kvällen med Pojkvännen, eller vart med vännerna som jag knappt hinner träffa nuförtiden.. Träffade i.o.f.s Martin i fredags men man är ju inte precis pigg efter praktiken. Lite tråkigt men det är bara att kämpa sig igenom, jag har inte praktik så länge till nu endå.

Jag har vart lite smått depp eller snarare mer besviken på senaste tiden. Inte på grund av skolan, pojkvännen eller familjen. Utan på grund av en vän.
Jag vill inte nämna några namn men det känns som att en del av mina vänner tar mig förgivet på ett sätt. Jag har alltid vart den som ställer upp för mina vänner oavsett vad, jag känner inte riktigt att jag får så mycket tillbaka av vissa. Det är inte så att dem inte finns för mig egentligen, men det känns som att dem hör bara av sig när dem själva behöver hjälp med något, mest när det gäller materiella saker eller tjänster. Han/ hon lyssnar alltid på vad jag har att säga men öppnar sig inte alls lika mycket för mig som förut. Det är det som gör mig ledsen att han/ hon känner att han/hon inte kan prata med mig som förut. Som att jag har gjort något fel.. Ska förklara bättre vad jag menar!

Ni vet en sådan där vän som man haft så länge man kan minnas, en sådan vän som man gått igenom alla faser i livet med. En vän man haft under den tiden man förändrades som mest och fortfarande har kvar.. (Som den där texten jag skrev om min kära "syster" Nadine fast som inte bor i Tyskland)
Man har alltid sagt ALLT till varandra och funnits för varandra hela livet, gjort allt tillsammans. Men sedan en dag så förändras det, sakta men säkert. Man försöker allt för att få det att bli som förr, men man glider bara längre och längre ifrån varandra. Man börjar träffas mer och mer sällan, den kontakten och det förttroendet man tidigare hade med varandra blir mindre.
Det känns som att man är den enda som försöker och kämpar för att hålla kontakten och man börjar tröttna på att alltid vara den som hör av sig.
Vännen slutar att prata med en om hur han eller hon mår o.s.v och det är då det börjar kännas så fel... Det känns så fel! Att den vännen man trodde man skulle prata om allt med för all framtid, att man bara kommer längre och längre ifrån den vännen. Den vännen som man alltid stått upp för och den vännen som alltid har stått upp för en. Man börjar undra vad man har gjort för fel och vad det är som gör att den vännen väljer att helt plötsligt öppna sig för någon annan.
Man blir ledsen och sårad av att den vännen inte känner att han/ hon kan prata med dig om allt som förut, och det ända  man vill är att allt ska bli som förr. Som den tiden då vi kunde säga allt i hela världen till varandra, då vi kunde göra vad vi ville tillsammans utan att vara rädda, vi älskade varandra mer än allt oavsett hur mycket vi bråkade.. Minns när vi bråkade och en minut senare inte kunde låta bli att skratta när vi kollade på varandra hur mycket vi än försökte att vara "sura" så gick det inte.
Jag saknar henne/ honom och den relationen vi hade till varandra innan och jag skulle göra vad som helst för att få blli "ung" igen och leva livet som skitunge med henne/ honom igen. MEN det är tyvärr inte så lätt. Det är sånt här livet är, man skapar fina minnen som man kan minnas och gläjas åt och ibland sämre med olika sorters människor, vissa människor finns kvar i livet, andra inte. Sedan förändras människor alltid och gör olika val som påverkar på olika sätt.
Är glad att jag har haft henne/ honom i mitt liv och att vi har så många fina/ roliga minnen tillsammans iallafall!


Take me back to childhood..
 






Jag som 14 åring;

   




   

Vaknade för ett tag sedan men har legat kvar och myst i sängen tills nu, det bästa som finns när man har sovmorgon. Man blir ju så trött nu när mörkret börjar tränga sig på. Ser ut att vara fint väder idag iallafall, lite solsken kan behövas tycker jag!

Just nu har jag praktik på en otroligt mysig restaurang, Svarta örnshuset. Restaurangen ligger i ett stort gammaldagst hus med högt i tak. Oootroligt fint! Jag skulle göra nästan vad som helst för att få bo i det huset, jag har alltid varit för äldre hus. Det är något med dem så ger mig en så himla mysig känsla, riktigt charmigt med äldre hus tycker jag.
Idag hade jag turen att börja vid 16 så nu ska jag tvinga mig själv att lämna den varma, mysiga underbara sängen och äta lite frukost :)

Vet inte alls hur det här inlägget kommer att se ut för det är första gången jag bloggar genom mobil men jag mste bara dela en liten story om min allra bästa vän och syster som jag kallar henne. Skrev det här för några dagar sedan, det här kommer verkligen från hjärtat och utan henne hade jag inte vart den jag är idag.

När jag var 6 år träffade jag min allra käraste syster, Nadine.
Jag minns dagen då vi träffades första gången.
Det var soligt ute och varmt, vi träffade Mammas arbetskamrat och Nadine i Fridhemsparken. Nadine och jag var båda två ganska blyga när vi var små men den dagen kom att betyda otroligt mycket i framtiden, för sedan den dagen har vi hållt ihop.
Vi lekte ofta när vi var små och redan då visste jag att vi skulle vara vänner för alltid. Allt var liksom så annorlunda med henne. Vi vågade allt, det var precis som att vi var två halvor och när vi var tillsammans så blev vi "hela" och vågade vad som helst. Vi hittade på alla möjliga bus och det var nog en stor del till att vi blivit så nära.
Åren gick och allt flöt på som det alltid hade gjort, Nadine och jag blev allt närmre och närmre vänner medan vi blev äldre och äldre.
Vi var alltid glada med varandra och bara genom att kolla på varandra så kunde vi börja skratta. Ju äldre vi blev desto busigare blev vi.
Efter att ha gått igenom allt och lite till, växt starkare och starkare med min allra käraste syster i 6 år och efter att ha bott med henne så fick jag veta det som skulle förstöra allt! Hon skulle flytta till sin pappa som bodde i Tyskland. Jag var 12 år när jag fick veta det här och våra mammor blev ovänner medan jag och mamma bodde hos Nadine och hennes mamma.
Jag och Nadine satt på hennes rum veckorna innan hon skulle åka och grät tillsammans. Vi försökte att hitta på allt hyss och bus som vanligt men det kändes inte samma som förut eftersom att vi snart skulle behöva vara utan varandra på dagarna igen!
Jag kommer ihåg dagen då jag kom hem från skolan.. Jag och min mamma skulle flytta Nadine och hennes mamma var i Eslöv och jag visste att jag aldrig mer skulle få träffa Nadine. Jag skrev ett brev till Nadine innan vi åkte där jag talade om hur mycket jag skulle sakna henne och hur mycket jag älskade henne.. Att jag hoppades att vi en dag skulle träffas igen.
Sedan flyttade vi, bara sådär.. Att bara flytta sådär och inte få säga hejdå till den som hade betytt mest av alla för en i flera år var hemskt! Jag visste att jag aldrig mer skulle få träffa henne eftersom att våra föräldrar var ovänner och man (vi) inte hade mobiler och internet på samma sätt som idag.
Åren gick och med tiden så började jag tänka mindre och mindre på henne. Jag grät någon gång ibland men så skulle det nog alltid vara.
En dag när jag var 14 år.. (Jag kommer ihåg den här dagen väldigt väl!) Så kom min mamma till min skola för att ha utvecklingssamtal med mig. Hon såg glad ut och berättade ännu en sak som skulle komma att ha stor betydelse i mitt liv senare. Hon och Nadines mamma var vänner igen. Nadine skulle den sommaren komma och hälsa på. Glädjen i mig var obeskrivlig!! Att ha gått i 2 år och försökt glömma sin allra bästa vän och dem bästa minnena man hade så kunde man inte bli gladare. Jag kunde inte fata det förrän jag träffade henne på riktigt. Det var en så konstig känsla vi hade inte träffats på 2 ÅR ändå kändes det som vi alltid hade vart med varandra, allt kändes som förut och det räckte att vi kollade på varandra så brast vi i skratt. "Du är dig lik" sa hon med ett stort leende och det gjorde mig så glad att höra!
Från den dagen bestämde vi oss för att vad som än skulle hända så skulle vi hålla kontakten. Ingenting skulle få skilja oss åt igen!
Åren gick och varje lov hon var i sverige träfades vi och hittade på allt galet och roligt vi kunde tänka oss. Vi pratade varje dag, på FB och Skype och vi har sedan dess gått igenom otroligt mycket tillsammans trors att honbor där och jag bor här.
Det har vart svårt utan min allra käraste syster i Sverige men jag är så glad att vi alltid har haft varandra. Att jag har en vän som henne är jag evigt tacksam för. Jag önskar att jag hade fler vänner som henne som man kunde prata om allt med, säga exakt vad man tyckte och kände till henne/ honom utan att bli dömd eller uppfattad på ett speciellt sätt, en som man bara kan vara sig själv med dom man kan med henne!
Kommer ihåg dagen för några månader sedan när vi hade åkt bil i snöstorm till Tyskland och överraskat Nadine, jag kunde inte sluta gråta på väg hem. Jag grät hela vägen hemHELA vägen!
Jag var överväldigad av känslor.. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och att leva här i Sverige utan henne är så otroligt ensamt. Jag känner mig så ensam varje dag utan henne, varje dag..
Den här sommaren skulle hon komma hit i 3 veckor men pga förhinder fick jag veta att hon inte skulle kunna komma förrän nästa år, jag blev såklart förkrossad. Tiden gick och jag fick ett samtal av mamma några dagar senare då hon berättade att jag skulle skynda mig hem för vi skulle hämta Nadine på flygplatsen!! Jag blev så glad!! Jag trodde verkligen inte att hon skulle komma den här sommaren men helt plötsligt skulle vi hämta henne på flygplatsen! Jag skyndade mig hem och gjorde mig iordning sedan kom mamma hem.. Hon såg inte glad ut och jag visste varför.. hon förklarade varför. Ännu en händelse som skulle få mig förkrossad!
Nadines pass var borta, hon fick därför inte komma med flyget.
Jag grät hela natten och det började kännas som att jag aldrig mer skulle få träffa henne igen.
Helgen efter det åkte jag på läger. När jag kom hem trött, sliten och lite halvt deprimerad så öppnade jag bagagen och skulle slänga i väskan.. Då såg jag det!! Nadine låg där!!! Min älskade allra bästa och käraste syster! Jag slängde ifrån mig väskan, slet ur henne ur bagaget och kramade henne hårt! Båda stod vi där och grät, grät för att vi äntligen fick träffas trots allt, grät för allt vi hade gått igenom tillsammans den senaste tiden, grät av lycka!
Som sagt.. Jag saknar henne så otroligt mycket varje dag, och jag känner mig ensammast i världen utan henne i sverige <3

Tack till er som läste!

HEJ

Läste igenom min blogg idag när jag kom på att den existerade och blev sugen på att skriva lite, var ju ett tag sedan jag var aktiv här. En del inlägg är heeelt onödiga och konstiga, men en del är faktiskt ganska smarta och förnuftiga.

Några inlägg fick till och med mig att tänka till lite.

Jag skulle ju tagit studenten den här sommaren men jag valde att gå om 1 år för att få bättre betyg, MEN eftersom systemet är helt annorlunda nu så var jag tvungen att gå om 2 år för att få ihop alla poäng. Kändes inte sådär jätte kul men nu när jag väl är igång så känns det helt okej. 
Det känns som att jag verkligen har fått en andra chans och den ska jag ta vara på! Jag vill verkligen bli brandman och jag måste verkligen göra det här bra nu. 
Än sålänge går det riktigt bra i skolan om jag får säga det själv, ligger nog ganska bra till i dem flesta kurserna. Jag känner även att Sturegymnasiet som jag bytte till är en mycket bättre skola för mig, det kan vara för att jag har ändrat inställning helt till skolan, vem vet! Trivs väldigt bra iallafall och jag har nästan, bara NÄSTAN börjat tycka att skolan är rolig! 
Jag har märkt att om man ändrar inställning till saker och ting och försöker se på allt med en positiv inställning så blir allt så mycket lättare. Det är verkligen så som jag skrivit tidigare, med en positiv inställning kan man komma hur långt som helst. Att jag säger att jag tycker skolan är rolig (Jaja, NÄSTAN då..), det är väldigt stort.. Jag har alltid hatat skolan och den har fått mig att må dåligt och fått mig väldigt deprimerad. Nu ska jag inte skriva för mycket, men just nu känns det faktiskt såhär bra. Det kan ändras närsomhelst, men jag hoppas  tror faktiskt inte att det kommer att göra det för jag har fått en så otroligt bra inställning till det här och jag vill verkligen ta vara på den här andra chansen jag har fått!
Tack till alla som hjälper mig, peppar mig, och gör allting så mycket lättare i mitt liv, tack till alla som finns för mig när jag behöver er, till er som jag alltid har på min sida, till er som jag kan lita på och tack för att ni står ut med mig. Haha. Det betyder mycket och glöm inte att jag alltid finns för er!
Love