Hej!
I både fredags och Lördags kväll hade jag praktik eftersom att jag var sjuk hela förra veckan och jag säger bara en sak... Det är sjuuukt segt att ha praktik på en fredags- och lördagskväll!
Inte för att gnälla eller klaga på praktiken eller så, men det var inte alls kul att ha praktik och "jobba gratis" (Nej, jag vet man säger inte så men det känns så...) när jag istället hade kunnat jobba på Tylöhus där jag jobbar extra på helgerna annars och dessutom kunnat få betalt, eller jag kunde t.ex spenderat kvällen med Pojkvännen, eller vart med vännerna som jag knappt hinner träffa nuförtiden.. Träffade i.o.f.s Martin i fredags men man är ju inte precis pigg efter praktiken. Lite tråkigt men det är bara att kämpa sig igenom, jag har inte praktik så länge till nu endå.

Jag har vart lite smått depp eller snarare mer besviken på senaste tiden. Inte på grund av skolan, pojkvännen eller familjen. Utan på grund av en vän.
Jag vill inte nämna några namn men det känns som att en del av mina vänner tar mig förgivet på ett sätt. Jag har alltid vart den som ställer upp för mina vänner oavsett vad, jag känner inte riktigt att jag får så mycket tillbaka av vissa. Det är inte så att dem inte finns för mig egentligen, men det känns som att dem hör bara av sig när dem själva behöver hjälp med något, mest när det gäller materiella saker eller tjänster. Han/ hon lyssnar alltid på vad jag har att säga men öppnar sig inte alls lika mycket för mig som förut. Det är det som gör mig ledsen att han/ hon känner att han/hon inte kan prata med mig som förut. Som att jag har gjort något fel.. Ska förklara bättre vad jag menar!

Ni vet en sådan där vän som man haft så länge man kan minnas, en sådan vän som man gått igenom alla faser i livet med. En vän man haft under den tiden man förändrades som mest och fortfarande har kvar.. (Som den där texten jag skrev om min kära "syster" Nadine fast som inte bor i Tyskland)
Man har alltid sagt ALLT till varandra och funnits för varandra hela livet, gjort allt tillsammans. Men sedan en dag så förändras det, sakta men säkert. Man försöker allt för att få det att bli som förr, men man glider bara längre och längre ifrån varandra. Man börjar träffas mer och mer sällan, den kontakten och det förttroendet man tidigare hade med varandra blir mindre.
Det känns som att man är den enda som försöker och kämpar för att hålla kontakten och man börjar tröttna på att alltid vara den som hör av sig.
Vännen slutar att prata med en om hur han eller hon mår o.s.v och det är då det börjar kännas så fel... Det känns så fel! Att den vännen man trodde man skulle prata om allt med för all framtid, att man bara kommer längre och längre ifrån den vännen. Den vännen som man alltid stått upp för och den vännen som alltid har stått upp för en. Man börjar undra vad man har gjort för fel och vad det är som gör att den vännen väljer att helt plötsligt öppna sig för någon annan.
Man blir ledsen och sårad av att den vännen inte känner att han/ hon kan prata med dig om allt som förut, och det ända  man vill är att allt ska bli som förr. Som den tiden då vi kunde säga allt i hela världen till varandra, då vi kunde göra vad vi ville tillsammans utan att vara rädda, vi älskade varandra mer än allt oavsett hur mycket vi bråkade.. Minns när vi bråkade och en minut senare inte kunde låta bli att skratta när vi kollade på varandra hur mycket vi än försökte att vara "sura" så gick det inte.
Jag saknar henne/ honom och den relationen vi hade till varandra innan och jag skulle göra vad som helst för att få blli "ung" igen och leva livet som skitunge med henne/ honom igen. MEN det är tyvärr inte så lätt. Det är sånt här livet är, man skapar fina minnen som man kan minnas och gläjas åt och ibland sämre med olika sorters människor, vissa människor finns kvar i livet, andra inte. Sedan förändras människor alltid och gör olika val som påverkar på olika sätt.
Är glad att jag har haft henne/ honom i mitt liv och att vi har så många fina/ roliga minnen tillsammans iallafall!


Take me back to childhood..
 






Jag som 14 åring;

   




   

Okej, nu är det sådär underligt väder idag igen. Det är strålande sol men sjukt dimmigt ute. När ska den här dimman försvinna? Tycker det har vart dimmigt här i Halmstad för mycket nu.
När jag tänker på att det snart är sommar så känns det så sjukt underbart. Det känns på något sätt som att den här sommaren kommer bli den bästa i mitt liv men sedan kommer jag och tänka på alla minnen från när jag var mindre. Varje gång jag säger att: Det här kommer bli det bästa minnet i mitt liv, då kommer jag på att jag redan har så många minnen som är oslagbara. Att inget minne är mitt bästa minne, att jag har så sjukt många roliga och underbara minnen. Både från barndommen och min "fjortisstid". 
Kom och tänka på nu, när jag och min kära kusin (Michelle) alltid var i oskarström en sommar. Vi brukade skrämma upp varandra och springa genom skogen mitt i natten, vi badade på furulundsbadet på nätterna fast det var stängt, vi var alltid i skogen även på dagarna och badade i bäcken som rann genom skogen, vi sprang runt och sjöng och skrattade var allmänt busiga, rädda för att skämma ut oss det var vi verkligen inte, allt vi brydde oss om då var att ha roligt tillsammans och fjortissar det var vi verkligen, men vi hade så sjukt roligt tillsammans! Minns en sommar då vi alltid tände ljus och satt på hennes garage tak med täcken, kuddar och massor av gosedjur. Vi tände alltid ljus den sommaren och satt alltid ute under dem underbara sommarnätterna, vi kunde sitta där hela nätterna och skratta åt allt och inget!
Minnen är underbart, men som jag sagt tidigare: Vi måste försöka att leva mer i nuet, jag håller på att bli vuxen, som jag alltid sett fram emot när jag var yngre och nu när jag håller på att växa upp så vill jag tillbaka till en busig, omogen och ovetande liten flicka. Det är egentligen ganska svårt att leva i nuet har ni tänkt på det? Antingen längtar man tillbaka till barndommen eller så vill man bli äldre... Nu ska jag försöka att leva mer i nuet, ta allt som det kommer och varken se framåt eller bakåt i tiden för mycket! Are you with me?
 

(Min busiga lilla bror för några år sedan)
  

Och btw, tycker ni att jag är tjatig så får ni tycka det. Jag skriver vad jag känner för att skriva om, sedan får ni läsa om ni vill eller låta bli :)

Nu ska jag göra mig iordning för praktik.
Hejdå!

Fattar inte hur jag fortfarande kan ha besökare på bloggen när jag inte bloggat på hur länge som helst...
Sorry guys!

Vädret har börjat bättra sig och man känner att den underbara våren är på G! Om 2 månader är det maj, vilket innebär att jag fyller 18!!! Och slår vad om att det är vår på hög nivå! Underbart!

På sommaren minns man!

Man minns somrarna när man var liten och oskyldig. Man minns att man alltid sprang runt barfota i gräset, på den heta assfalten, man sprang där i sin söta blommiga lilla klänning. Man ser sig själv springa där på den stora blommiga ängen som på film, så liten, så oskyldig och så ovetande om alla bekymmer i världen, så ovetande om alla jobbiga beslut och handlingar man kommer behöva ta tag i  i framtiden. Den typ av bekymmer man hade då var ungefär: Jag får inte som jag vill! Eller: Vad ska vi leka?
Sommaren är en underbar årstid som jag har otroligt många minnen från. Jag minns att jag brukade ta med mig min docka ut i trädgården och ha picknick i sommarvädret. Jag satt där och lekte så oskyldigt. Minns att när jag "bråkade" med mamma, när jag inte fick som jag ville så tog med mig min docka och "rymmde" upp i ett träd på en lekplats i närheten. Där satt jag med mina kex och saft som jag hade packat med mig, ungefär 5 minuter senare var jag hemma och lekte igen, glad, utan bekymmer, fri från all "ilska" och alla "bekymmer" som jag haft 5 minuter tidigare. Man förstod inte vad bråka var, man fattade inte vad ordet bekymmer innebar och man hade ingen aning om att det fanns mer att tänka på och fundera över än vad man skulle leka eller vem man skulle leka med, man trodde att mat, kläder, vatten och någon stans att sova det hade alla.

Det ska bli så sjukt underbart med sommar och att bli "vuxen"! Ser fram emot att "växa upp", vilket jag nog aldrig kommer göra innerst inne, men att få känna sig lite mer självständig och vuxen.  Men samtidigt vill jag inte bli stor, jag vill tillbaka till tiden då man var en oskyldig söt liten flicka. Jag vill vara den där lilla flickan som springer så oskyldigt på en äng med en klubba i handen. Jag vill  inte känna till verkligheten, jag vill vara omedveten om hur världen ser ut och dess stora svagheter och dåliga sidor, om vad ondska innebär, om vad som verkligen är något att bli bekymmrad över,om hur stort ansvar man får när man blir "vuxen" och om alla misstag och svek man kan göra eller "få". Man får så mycket ansvar och så mycket allvarliga beslut att ta när man "växer upp" man spelar så stor roll i världen, allt man gör och alla beslut man tar spelar roll!

Take me to a dreamworld!

Varför blir det aldrig som jag tänkt mig för? Åh, blir så sur. Kunde inte sova förens 4/5 igår.. Sedan så hade jag råkat ställa klockan på 9, så jag var ju dödstrött när min mobil ringde. Råkade somna om och vakna 12 igen.. Åååh! Jag som hade tänkt göra massa saker idag!
Jaja, får hämta APU- papprena imorn! Nu ska jag fixa disken, sedan får jag göra mig färdig för praktiken!

Puss

 Bild från London. Var en sjukt gullig hotellvakt som vi frågade om vi fick ta kort på, han tyckte att Michelle skulle vara med på bilden också(:!

Hei:)

SÅ trött jag är idag! Igår gick jag och Malin 1mil på berget, riktigt mysigt faktiskt, det blev ju så underbart väder på eftermiddagen! :)

När jag kom hem ville Alex (min sysster) att vi skulle ut och hoppa hopprep så jag ställde såklart upp på de! (a) Det var inte så roligt att bara hoppa hela tiden så vi sprang en hinderbana på lekplatsen istället och hoppade hage... Hihi, de va så länge sedan jag gjorde de sisst, jag kände mig som en liten flicka igen! Det var så skönt när man var liten då fanns det ALLTID något att göra. Jag kommer ihåg hur mycket jag älskade att leka med dockor... Jag och Malin brukade gå till lekplatsen med våra dockor i dockvagnen och ta med picknick, och jag kommer ihåg en gång när jag skulle ta upp min favorit docka ur korgen där jag hade alla dockor och gosedjur:

Jag såg dockans arm sticka upp bland alla dockor och gosedjur så jag grabbade tag i den och drog upp den, när jag skulle ta dockan så hängde den inte i armen utan dockan låg kvar där nere under alla gosedjur och det ända jag höll i var en trasig arm... haha, först blev jag jätte ledsen men jag tror vi skrattade resten av den dagen sedan! Jag blir verkligen sur på mig själv att jag inte sparade ALLA mina dockor som jag har haft till mina barn för jag vet ju själv hur kul det var att använda leksaker som min mamma hade haft när hon var liten... Jaja, gjort är gjort!

Kramkram!

Hej:)

Vart nyss och hämtade pizza med Michelle och Hanna:) Och nu spelar vi singstar, Älskar de spelet:)

Minns när jag var liten, som jag skrev i förra inlägget, hade jag väldigt bra fantasi när jag var liten,jag älskade att sjunga så jag brukade låtsas att jag kunde engelska och sjunga mina egna små söta låtar. Om någon sa att de inte va riktig engelska blev jag jätte sur för jag trodde verkligen att de var engelska jag sjöng. Haha, de är härligt med minnen!:) 

Snön bara vräker ner här i halmstad och jag ÄLSKAR snö, så nu ska vi ut och leka:)

jBilden är från förra sommaren när jag var i göteborg med min barndomskompis Amelia. Bodde hoss hennes moster på de här stället. SÅ skönt att bara kunna ta ett dopp på morgonen och när man kom hem från stan! Hittade på massor kul... shoppade som en idiot rent ut sagt, mysigt vare iallafall! Måste hitta på något kul nästa sommar igen:)

Dagens låt:

Kram// Feliciasofimarie