Hej!
I både fredags och Lördags kväll hade jag praktik eftersom att jag var sjuk hela förra veckan och jag säger bara en sak... Det är sjuuukt segt att ha praktik på en fredags- och lördagskväll!
Inte för att gnälla eller klaga på praktiken eller så, men det var inte alls kul att ha praktik och "jobba gratis" (Nej, jag vet man säger inte så men det känns så...) när jag istället hade kunnat jobba på Tylöhus där jag jobbar extra på helgerna annars och dessutom kunnat få betalt, eller jag kunde t.ex spenderat kvällen med Pojkvännen, eller vart med vännerna som jag knappt hinner träffa nuförtiden.. Träffade i.o.f.s Martin i fredags men man är ju inte precis pigg efter praktiken. Lite tråkigt men det är bara att kämpa sig igenom, jag har inte praktik så länge till nu endå.

Jag har vart lite smått depp eller snarare mer besviken på senaste tiden. Inte på grund av skolan, pojkvännen eller familjen. Utan på grund av en vän.
Jag vill inte nämna några namn men det känns som att en del av mina vänner tar mig förgivet på ett sätt. Jag har alltid vart den som ställer upp för mina vänner oavsett vad, jag känner inte riktigt att jag får så mycket tillbaka av vissa. Det är inte så att dem inte finns för mig egentligen, men det känns som att dem hör bara av sig när dem själva behöver hjälp med något, mest när det gäller materiella saker eller tjänster. Han/ hon lyssnar alltid på vad jag har att säga men öppnar sig inte alls lika mycket för mig som förut. Det är det som gör mig ledsen att han/ hon känner att han/hon inte kan prata med mig som förut. Som att jag har gjort något fel.. Ska förklara bättre vad jag menar!

Ni vet en sådan där vän som man haft så länge man kan minnas, en sådan vän som man gått igenom alla faser i livet med. En vän man haft under den tiden man förändrades som mest och fortfarande har kvar.. (Som den där texten jag skrev om min kära "syster" Nadine fast som inte bor i Tyskland)
Man har alltid sagt ALLT till varandra och funnits för varandra hela livet, gjort allt tillsammans. Men sedan en dag så förändras det, sakta men säkert. Man försöker allt för att få det att bli som förr, men man glider bara längre och längre ifrån varandra. Man börjar träffas mer och mer sällan, den kontakten och det förttroendet man tidigare hade med varandra blir mindre.
Det känns som att man är den enda som försöker och kämpar för att hålla kontakten och man börjar tröttna på att alltid vara den som hör av sig.
Vännen slutar att prata med en om hur han eller hon mår o.s.v och det är då det börjar kännas så fel... Det känns så fel! Att den vännen man trodde man skulle prata om allt med för all framtid, att man bara kommer längre och längre ifrån den vännen. Den vännen som man alltid stått upp för och den vännen som alltid har stått upp för en. Man börjar undra vad man har gjort för fel och vad det är som gör att den vännen väljer att helt plötsligt öppna sig för någon annan.
Man blir ledsen och sårad av att den vännen inte känner att han/ hon kan prata med dig om allt som förut, och det ända  man vill är att allt ska bli som förr. Som den tiden då vi kunde säga allt i hela världen till varandra, då vi kunde göra vad vi ville tillsammans utan att vara rädda, vi älskade varandra mer än allt oavsett hur mycket vi bråkade.. Minns när vi bråkade och en minut senare inte kunde låta bli att skratta när vi kollade på varandra hur mycket vi än försökte att vara "sura" så gick det inte.
Jag saknar henne/ honom och den relationen vi hade till varandra innan och jag skulle göra vad som helst för att få blli "ung" igen och leva livet som skitunge med henne/ honom igen. MEN det är tyvärr inte så lätt. Det är sånt här livet är, man skapar fina minnen som man kan minnas och gläjas åt och ibland sämre med olika sorters människor, vissa människor finns kvar i livet, andra inte. Sedan förändras människor alltid och gör olika val som påverkar på olika sätt.
Är glad att jag har haft henne/ honom i mitt liv och att vi har så många fina/ roliga minnen tillsammans iallafall!


Take me back to childhood..
 






Jag som 14 åring;

   




   

Hej!

Idag har jag jobbat, sjuk och trött! Dem ringde från jobbet och hade jätte kris. Var bara en som jobbade, så jag fick hoppa in! Trots att jag sjukskrivigt mig (y) Jaja, jag stod mest i baren, skötte drink beställningar och tog hand om kassan så det gick bra!

Jag trivs väldigt bra på det nya jobbet faktiskt! Hon jag jobbar med mest (syster till ägaren) är så söt, hon bryr sig verkligen om mig. Det känns bra! Det gör det väl alltid när man känner sig omtyckt och känner att folk bryr sig om en :) Såklart det är jobbigt att jobba, det ska det vara. Ibland har jag ingen lust alls att jobba, men jag trivs bättre här än på någon annan arbetsplats. ALLA tycker det är jobbigt att jobba ibland men det behöver inte betyda att man har en dålig arbetsplats eller att man hatar sitt jobb, det är bara så det är och då är det är bara att fortsätta kämpa och göra sitt bästa :)

Har ni tänkt på en sak? Människan har VÄLDIGT svårt att vara nöjd!! Vi ska bara ha mer och mer och mer helatiden, allt ska vara så HIMLA bra! Varför kan vi inte nöja oss någon gång? Vara tacksam det man faktiskt har istället för att tråna efter annat, nyare, mordernare, bättre, snyggare eller vad det nu kan vara. Det gäller både saker och händelser. Jag är väldigt dålig på det där själv.Jag kan nästan aldrig vara nöjd. Jag vill bara ha mer och mer helatiden, mest när det gäller kläder och saker. Hur mycket mer eller nyare eller snyggare eller bättre saker jag än får så tröttnar jag direkt och vill bara ha mer hela tiden! En ganska dålig egenskap enligt mig, själviskt också för den delen! Det får jag försöka att ändra på :)

Nu ska jag försöka att sova och drömma söta drömmar, hoppas på att bli frisk så snart som möjligt!

Godnatt..

Det är så märkligt! Jag har väldigt plötsligt börjat känna mig peppad för att ta tag i skolan, träningen, livet, ALLT! Det är när det här underbara vädret börjar sätta igång och årstiden sakta börjar gå mot sommar och värme, det är då det händer! Då får jag liv i mig och känner glädjen sprida sig i hela kroppen, jag känner att det inte är långt kvar i skolan och att det är dags att ta tag i allting, ALLT. Börja kämpa i skolan och kämpa för att uppnå min dröm. Kämpa med allt, jag vill göra så mycket, jag vill göra allt samtidigt, jag tror att på något sätt kan jag klara allt det jag vill på en och samma gång!
Varför är det bara så på vårterminen? Ibland förstår jag mig verkligen inte på mig själv.
Det är som att någon sakta drar ner mig i en mörk deprimerande håla på vintern och drogar mig med sömnpiller, försöker få mig så trött som möjligt, försöker få mig att känna mig dålig, otillräcklig, sämst och försöker få mig att känna att jag aldrig kommer klara av att göra det jag vill.
Sedan på våren händer det oförklarliga, någon drar mig upp ur den där mörka lilla hålan i en hastig rörelse, upp mot himmel och ljus, ger mig energi, glädje, hopp och får mig att känna mig bäst och starkast i världen, som att jag kan klara allt!
Varför är allt så oförklarligt? Jag tycker inte om att inte förstå saker, jag vill ha en förklaring och en mening till allt. Jag vill veta hur allt hänger ihop och varför. Jag vill inte känna mig som en oförstående liten flicka när jag snart är en vuxen människa med viktiga beslut att ta och med stort ansvar för världen.
 Det är så konstigt, alla är vi som små oförstående och oskyldiga barn, på många sätt, men vi har ändå så stort ansvar för allting och måste bete oss så vuxet, ta så mycket ansvar, låtsas förstå så mycket och vara så förstående, ta på oss så mycket skuld till vad som händer i världen.
Jag säger det igen: JAG HATAR ATT INTE FÖRSTÅ HUR SAKER OCH TING HÄNGER IHOP!

                                                                  Let me fly away!

Okej, nu är det sådär underligt väder idag igen. Det är strålande sol men sjukt dimmigt ute. När ska den här dimman försvinna? Tycker det har vart dimmigt här i Halmstad för mycket nu.
När jag tänker på att det snart är sommar så känns det så sjukt underbart. Det känns på något sätt som att den här sommaren kommer bli den bästa i mitt liv men sedan kommer jag och tänka på alla minnen från när jag var mindre. Varje gång jag säger att: Det här kommer bli det bästa minnet i mitt liv, då kommer jag på att jag redan har så många minnen som är oslagbara. Att inget minne är mitt bästa minne, att jag har så sjukt många roliga och underbara minnen. Både från barndommen och min "fjortisstid". 
Kom och tänka på nu, när jag och min kära kusin (Michelle) alltid var i oskarström en sommar. Vi brukade skrämma upp varandra och springa genom skogen mitt i natten, vi badade på furulundsbadet på nätterna fast det var stängt, vi var alltid i skogen även på dagarna och badade i bäcken som rann genom skogen, vi sprang runt och sjöng och skrattade var allmänt busiga, rädda för att skämma ut oss det var vi verkligen inte, allt vi brydde oss om då var att ha roligt tillsammans och fjortissar det var vi verkligen, men vi hade så sjukt roligt tillsammans! Minns en sommar då vi alltid tände ljus och satt på hennes garage tak med täcken, kuddar och massor av gosedjur. Vi tände alltid ljus den sommaren och satt alltid ute under dem underbara sommarnätterna, vi kunde sitta där hela nätterna och skratta åt allt och inget!
Minnen är underbart, men som jag sagt tidigare: Vi måste försöka att leva mer i nuet, jag håller på att bli vuxen, som jag alltid sett fram emot när jag var yngre och nu när jag håller på att växa upp så vill jag tillbaka till en busig, omogen och ovetande liten flicka. Det är egentligen ganska svårt att leva i nuet har ni tänkt på det? Antingen längtar man tillbaka till barndommen eller så vill man bli äldre... Nu ska jag försöka att leva mer i nuet, ta allt som det kommer och varken se framåt eller bakåt i tiden för mycket! Are you with me?
 

(Min busiga lilla bror för några år sedan)
  

Och btw, tycker ni att jag är tjatig så får ni tycka det. Jag skriver vad jag känner för att skriva om, sedan får ni läsa om ni vill eller låta bli :)

Nu ska jag göra mig iordning för praktik.
Hejdå!

Fattar inte hur jag fortfarande kan ha besökare på bloggen när jag inte bloggat på hur länge som helst...
Sorry guys!

Vädret har börjat bättra sig och man känner att den underbara våren är på G! Om 2 månader är det maj, vilket innebär att jag fyller 18!!! Och slår vad om att det är vår på hög nivå! Underbart!

På sommaren minns man!

Man minns somrarna när man var liten och oskyldig. Man minns att man alltid sprang runt barfota i gräset, på den heta assfalten, man sprang där i sin söta blommiga lilla klänning. Man ser sig själv springa där på den stora blommiga ängen som på film, så liten, så oskyldig och så ovetande om alla bekymmer i världen, så ovetande om alla jobbiga beslut och handlingar man kommer behöva ta tag i  i framtiden. Den typ av bekymmer man hade då var ungefär: Jag får inte som jag vill! Eller: Vad ska vi leka?
Sommaren är en underbar årstid som jag har otroligt många minnen från. Jag minns att jag brukade ta med mig min docka ut i trädgården och ha picknick i sommarvädret. Jag satt där och lekte så oskyldigt. Minns att när jag "bråkade" med mamma, när jag inte fick som jag ville så tog med mig min docka och "rymmde" upp i ett träd på en lekplats i närheten. Där satt jag med mina kex och saft som jag hade packat med mig, ungefär 5 minuter senare var jag hemma och lekte igen, glad, utan bekymmer, fri från all "ilska" och alla "bekymmer" som jag haft 5 minuter tidigare. Man förstod inte vad bråka var, man fattade inte vad ordet bekymmer innebar och man hade ingen aning om att det fanns mer att tänka på och fundera över än vad man skulle leka eller vem man skulle leka med, man trodde att mat, kläder, vatten och någon stans att sova det hade alla.

Det ska bli så sjukt underbart med sommar och att bli "vuxen"! Ser fram emot att "växa upp", vilket jag nog aldrig kommer göra innerst inne, men att få känna sig lite mer självständig och vuxen.  Men samtidigt vill jag inte bli stor, jag vill tillbaka till tiden då man var en oskyldig söt liten flicka. Jag vill vara den där lilla flickan som springer så oskyldigt på en äng med en klubba i handen. Jag vill  inte känna till verkligheten, jag vill vara omedveten om hur världen ser ut och dess stora svagheter och dåliga sidor, om vad ondska innebär, om vad som verkligen är något att bli bekymmrad över,om hur stort ansvar man får när man blir "vuxen" och om alla misstag och svek man kan göra eller "få". Man får så mycket ansvar och så mycket allvarliga beslut att ta när man "växer upp" man spelar så stor roll i världen, allt man gör och alla beslut man tar spelar roll!

Take me to a dreamworld!

Hello!
Jag är verkligen nära på att ge upp i skolan just nu! Det är inte ofta jag känner så, jag brukar faktiskt försöka att vara positiv och se framåt i sådana situationer. Men allt känns så jobbigt, jag har massor jag ligger efter med! Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag känner så, men det känns inte som jag passar in här. Det känns bara tråkigt och jobbigt att gå till skolan varje dag. Känns lite som jag valt fel program, sedan så känner jag inte så många i min klass. Visst vågar jag vara mig själv i det mesta! Men jag är så blyg i de flesta situationer med min klass. Ibland har jag mycket som jag faktiskt skulle vilja säga men har inte mod nog för att säga något! Fattar inte vad det är som gör att det blir så. Det är som att jag drabbas av en slags "stummhet" i skolan ibland. Fast det är inte sådan jag är, jag är en glad, utåtriktad, busig tjej, som gillar att vara i centrum och ta mycket plats!
Ibland har jag lusta att skrika åt alla att dem ska hålla käften, för jag har så svårt att koncentrera mig när det är minsta lilla ljud runt mig. Det hade vart grymt roligt att se allas reaktion!
Jag har väldigt svårt för att ändra mitt första intryck på andra. Om jag är utåtriktad från början så slutar jag aldrig vara det och om jag är blyg från början så har jag sjukt svårt att ändra på det. Det är något jag får kämpa med och träna på varje dag, men just nu känns nästan allt jobbigt. Är alltid trött, har svårt att komma igång med skolarbeten, svårt att hitta motivationen till allt helt enkelt. 
Men jag är säker på att det kommer förbättras nu till våren! Så är det alltid, jag är alltid gladare, piggare och mår bättre på våren och sommaren.

Tack till er som läste!

Dagens låt:
 

Sjukt länge sedan jag bloggade nu! Sorry babes :)

Sitter och försöker plugga men känner att det inte går så bra. Någon som har lusta att plugga åt mig? Haha, litteraturhistoria.. Låter vär roligt!?
Igår sov Tilda hos mig, blev tacos, film, spel och singstar. Mysigt :)

Asså, tror dem flesta har sett klippet med pojken som sitter och bläddrar mellan lappar som beskriver hans känslor om hur det är att vara mobbad:

Många av er tror att det här är fake, på grund av ett klipp han gjorde efter det här. Men läs vad han skriver så förstår ni bättre:
To all my friends and supporters,
I made this video 4 months ago just before school was about to start. I was 13. It was a very emotionally dark time in my life. I made the video at 4:00 am in the morning; I hadn't been sleeping at night for a long time, too many things going on in my head. I was dreading going back to school and I had not come out to my family yet. Only my closest friends knew. I didn't know how to say what I needed to say. All I could think about were all the bad things that had been happening at school last year, every year for that matter. I just couldn't bare to go through that anymore. I was done being fake happy, pretending hateful words didn't hurt, done hiding it from my family.
So this video was made for my friends that had moved on to High School who were worried for me, to say to them that I was going to take a stand, and to the haters at my middle school that I'm not going anywhere. I am who I am. I posted the video here and told people were to find it. That was it. 
My friends were moved by the video and thought I did something important. I was encouraged to upload it to my Facebook page so more people could see it. Maybe it could help someone else going through the same thing. So I linked it Dec. 1st. My Parents saw it for the first time Dec, 2nd.
Then..... all this happened. 
I never expected in a million years that it would have such a wonderful impact on so many people. I am truly humbled and truly thankful for all the love, encouragement and support from people all over the world. It's been incredibly overwhelming. I don't know what to say. Thank you so, so much!
Lastly, yes you have seen me happy in a couple short videos replies I posted; I would think that would be a good thing , and yes I do have friends, my High School friends, and I have made friends because when I came out they realized that they had hurt me and that they fealt sorry. The video is real, and true.
In the last few months everything eventually came out in the open, I felt a huge weight off my shoulders; I'm happy, I'm excepted for who I am, I'm more confident and feel stronger every day.
Thank you all, Love and peace to all who are hurting.
Jonah Mowry

Det är en sak jag inte förstår.. Jag förstår inte hur NÅGON mänsklig varelse kan göra någon så illa? Förstår inte hur man kan få någon att må så dåligt. Mobbing är och kommer alltid vara det värsta jag vet. Många förstår nog inte hur mycket man kan skada en person genom mobbing. Man tänker nog inte så som "mobbare" många som "mobbar" kanske inte ens vet att dem "mobbar". (Medans många gör det) När man blivigt såhär nertryckt så kan ju även småsaker skada något enormt. Det är sjukt att någon ska behöva känna såhär. Dem flesta tänker inte på att små ord och småsaker kan såra en person SÅ mycket. Ni kan ju tänka på att det är är även tvärt om, småsaker kan även glädja en person. Genom att fråga hur dem mår, eller bara något så enkelt som att säga att säga ordet: HEJ till någon kan få en person att känna enorm glädje.

Tycker Friends reklamerna är super bra:

 

Så snälla! Tänk på vad ni gör och vad ni säger till folk! Som det står i slutet av sista videon: Tillsammans kan vi stå upp för mobbningen!

Vad tycker ni om mobbning?

Nu ska jag fortsätta att plugga!

 Det känns som att det ända barndomen, eller iallfall ungdoms åren är tilll för nuförtiden är för att få en bra framtid..  Som jag skrivigt i ett tidagare inlägg så har nässtan alla en tendens att se framåt, istället för att leva i nuet. När man var liten ville man bli stor och börja i skolan, när man började i skolan ville man bli en "cool" och kaxig tonåring, när man var en tonåring och gick på högstadiet ville man börja på gymnasiet och nu när man går på gymnasiet är det ända man (iallafall jag) ser fram emot studenten, efter studenten kommer det ända jag ser fram emot vara att börja på Brandmansutbildningen (SMO), när jag går utbildningen kommer jag se fram emot och längta tills när jag blivigt Brandman och fått jobb som Brandman, när jag fått jobb som brandman kommer jag gå och längta tills jag bildar familj, när jag bildat familj kommer jag se fram emot att få barnbarn och gå och vänta på det, när jag fått barnbarn, o blivigt gammal och bor på ålderdomshem kommer jag se tillbaka på allt i mitt liv och längta tillbaka! Varför kan man inte bara leva i nuet! ALDRIG kan man vara nöjd.. Man går och längtar i ÅR efter något, sedan när man kommer dit så fortsätter man att längta ytterligare ett steg framåt, till slut inser man hur fort det har gått och "ångrar" sig, vill tillbaka till det man ville ifrån innan.. Vi måste försöka att inte tänka på framtiden FÖR mycket.. Det är svårt, för vi pluggar faktiskt för framtiden och MÅSTE fundera på vad vi vill göra i framtiden, men vi får inte göra det FÖR mycket, vi måste försöka att leva mer i nuet!

Dagens låt: